​Frida Källgren

Simhopp tar upp en stor del av min vardag. Mitt idrottande har inneburit att jag har fått sätta undan andra saker som att träffa vänner. Jag blir ofta frågad varför jag tränar så mycket och satsar så hårt. Mitt svar brukar vara: varför inte?

 

Varenda träning innebär för mig minst ett skratt och ger mig så mycket mer glädje än jag nånsin hade kunnat få utan den. Min träningsgrupp är otroligt stöttande och trots att vi bråkar ibland så är vi aldrig elaka mot varandra. När jag är på träningen känner jag att jag kan koppla bort all den möjliga stress som jag måste stå ut med överallt annars och det är väldigt skönt. Just den egenskapen att kunna koppla bort resten av livet är mycket viktig för att kunna ha den fokus som krävs för att få bra träningsresultat. Trots att det händer hundratals saker omkring en så är det just det hoppet som gäller, inget annat. Om du inte kan fokusera på detta sättet så har du redan missat hoppet. Jag har den egenskapen och jag kan koppla bort allt för att göra det perfekta hoppet.

 

Ibland kan jag känna att simhoppet blir till mer av en vana än något som jag har valt att göra för att det är kul. Speciellt under de perioder då jag även har mycket att göra i skolan. Men var träning påminner mig om varför jag gör denna idrott. Därför att förutom att jag har otroligt kul så älskar jag den känslan man får i luften. I luften medan man gör alla volter, skruvar eller enkla pikar och gruperingar, får man en sådan ofattbar frihetskänsla av att kunna göra vad som helst. Denna känsla ger mig ett lyckorus som gör att varenda missade kompisträff glöms. Det är den känslan som får mig att fortsätta träna och kämpa för att förbättras. Därför att ju svårare och bättre hopp jag gör, desto större blir lyckoruset.